▲▲▲

En fråga, är denna blogg deprimerande?
Hm... Korkad fråga kanske.
Antagligen.
Jag har nog nämnt det förut,
den fungerar liksom som avreagering för mig.
Och det är så jävla skönt.
Att få utlopp för alla känslor som stormar runt i kroppen.
Jag har ju underbara människor.
Som finns där och lyssnar.
Men jag själv förbjuder mig att alltid prata med dem.
Om detta alltså.
De påstår att det inte gör något.
Men jag vet att det är irriterande.
Med en person som klagar dygnet runt.
Därför får min kära blogg ta skiten.

Nu när jag ändå väller fram allting.
Påminns jag om känslan jag fick igår.
En känsla av ett knivhugg.
En känsla av att någon sticker en kniv i mig
och sakta vrider runt och sliter ut allt som finns i mig.
När jag läste det där dog jag.
Mitt liv tog slut.
För några sekunder.
Älskade, älskade X,
sluta, snälla, sluta.
Du tar livet av mig.
Snälla...

Tystnad. Evighetslång tystnad.
Kyla. Ensamhet. Längtan sorg.

Silence is everything terrible.
And I hate when you smile at me.
Without loving me.

Jag ångrar mig.

Ge mig sommar.
Och en pojkvän.
Eller flickvän.

I may be lesbian. Who cares? At least not you.
Jag älskar en tjej. Kvinna.
Jag vet inte vad jag ska kalla henne.
Har ingen aning om hennes ålder.
Vet inte hennes namn.
Jag har aldrig sett henne.
Men just nu fyller hon mina tankar.
Och mitt hjärta ljuger om lättnad.
blackascot.blogspot.com
Hennes sätt att skriva ger mig rysningar.
Och jag älskar henne.
Gud, jag vill träffa henne.
Jag vill vara som hon!
Hon är otrolig. Läs.

Nej, denna önskningen var inte helt verklighetstrogen.
Visst kan jag tänka mig en flickvän.
Vem som helst.
Vad som helst.
Jag behöver bara någon.
Som kan ersätta, en liten del av det du erövrade inom mig.
Och hänsynslöst slet ut. Smärtsamt.

How can you give me so much pleasure
and cause me so much pain?

Jag vet, jag låter hemsk.
Självisk och egocentrisk är jag.
Men om man tänker så här.
Jag gör detta för mitt eget välmående.
Precis som du gjorde, för ditt.
Skulle du välja att stanna, bara för min skull.
För att jag, idiotiskt nog, älskade dig.
Nej, inte skulle du få lida.
Klart att du skulle lyssna på dig själv.
Och, för din egen skull, gå.
Är det då fel av mig att tänka såhär?
För mitt eget välmåendes skull.
Fast jag måste erkänna.
Att jag själv idiotiförklarar tanken.
Inte för den totala avsaknaden av känsla.
Utan för att den aldrig skulle hjälpa.
Du är oersättningsbar.
För mig.