▲▲▲

Ja, jag vet, det är lågt att be
Men jag skiter i det

Någon mer som diggade Caroline af Ugglas låt?
Jag tycker i alla fall att den är underbar!
Så mycket känsla.
Och som hon sa:
Alla över fjorton känner igen sig i den,
Det stämmer, bombis.
Fast det är inte en låt man blir glad av.
Den får mig tvärtom osökt att tänka på en viss person...

Jag har haft en jätteskön helg.
Ganska busy, jämförelsevis med annars.
Jag har spenderat helgen med vänner och gjort saker jag gillar.
Fått en liten skymt av den glädje jag brukade känna.
Och så är det alltid när jag omges av folk.
Jag förtränger mina egentliga känslor.
Nej, fel av mig. Så är det inte alls.
Jag är, känner mig verkligen glad i folkmängder.
I skolan är det nog ingen som kan ana hur dåligt jag annars mår.
Och det är väldigt skönt att bara glömma, som jag gör.
Men sedan påminns jag om ensamheten.
Alltid. Jag trodde att det skulle gå över någon gång.
En väninna berättade att det hade tagit sex månader för henne.
Att komma över honom, alltså.
Då återstår bara fyra månader för mig...
Fast det känns som om jag aldrig riktigt kommer att komma över detta.
Det kändes alltid som om han var 'the one'.
Fast så kände tydligen inte han.
Och jag undrar om det är mitt utseende.
För vi är fortfarande vänner och han verkar ju tycka om mig,
Min personlighet.
Mitt utseende är det antagligen inte, han är inte så ytlig.
Men detta har fått mitt självförtroende att sjunka något fruktansvärt.
Så visst undrar jag.
Hans nya flickvän var skönheten själv.
Och mycket personlighet verkade hon inte ha.
Men vad vet jag...

Usch, och nu är jag galet desperat (?).
Egentligen, är jag desperat om jag längtar efter kärlek?
Det har väl varje människa rätt till?
Hm...
Ta mig samman!
Nu ska jag duscha av mig all ångest.
Och imorgon är en ny dag och då börjar mitt nya liv.
Mitt liv utan kärlek.
Men jag ska klara mig.

Vad är väl en bal på slottet...