▲▲▲

WTF, hur svårt kan det va? Jag har stoppat undan mobilen djupt ner i en byrålåda.
Jag skulle kunna radera hans nummer men jag kan det utantill ändå så det skulle inte hjälpa. Det blir bättre såhär. Jag känner mig jätteduktig och oberoende, har inte använt mobilen på tre dagar nu. Kanske inte så extremt men jag är en sådan nörd och bär alltid med mig den annars. Har varit nära på att ta fram den några gånger, bara för att kolla alla (antagliga) olästa och obesvarade sms. Men icke. Och hur osannolikt det än är så blir jag alltid besviken när jag inte får något från X-man. Seriöst! Jag går och väntar på sms från en person som inte talat med mig på två månader! Jag måste lida av något grovt psykiatriskt handikapp. Typ desperati. Nej usch, jag spyr på det här nu!
Jag mår krukväxt och ser inte vad jag skriver, mina ögonlock lyder inte längre. Och ingen choklad har jag fått.
Livet är allt bra orättvist ibland, va?
Somliga njuter av kärleken medan jag inte ens får en smak av lycka.
En tugga av min djupt älskade chocolate.

Men imorgon mår jag bättre en någonsin.
Och kanske sitter det en prins och väntar på mig när jag vaknar.
Kanske är han gruvligt förälskade i mig och mannen i mitt liv.
(Jag vet inte ens vad gruvligt är, varför sa jag det??)
Kanske har jag bra fantasi...
whatever

night night
sleep tight
don't let the bed bugs bite ♥

Sitter i skolan och är allmänt pissed off.

Nej, jag överdriver. Men slö är jag.

Jag ska egentligen skriva svenska.

En krönika om samhällets utseendefixering.

Mitt favoritämne...

Jag kan inte koncentrera mig.
Det enda jag kan tänka på är, ja vem tror du...

Mitt ex. Mr X.

Vad snyggt det lät, haha.

Det ska jag börja kalla honom!
Det är inte direkt honom som person.
Det är mer tanken och känslan av någon.
Någon över huvud taget.
Någon som älskar bara bara mig.
Jag känner mig fruktansvärd.
Unloveable?
Gaaahh! This make me insane...

Och hem och koppla ev sedan kan jag inte.
Nej, för imorgon väntar matteprov.
Som jag självklart inte pluggat på.
Förlåt, nu låter jag jäkligt butter igen.
Jag ska försöka vara positivare.
Se ljusglimtarna här i livet.
Ha! Sånt är omöjligt att tro på nu.
När jag kommer hem ska jag plugga.
Och belöna mig med choklad :)
Då har jag något att se fram emot i alla fall.
Fast jag kommer bli tjockis om jag fortsätter såhär.
Om jag förklarar för Mr. X att han kan rädda mig från fetma...
Det kanske är en lösning.
Kanske kan han då komma tillbaka till mig.
För att slippa vara killen med en tjockis till exflickvän.
Låter rätt logiskt, va?

(Ironin sitter i alla fall i oavsätt hur jag mår)
Faktum är att sarkasmen blir bara bättre när man är sur.
Toppen! Jag såg en ljusglimt!

Nej, nu ska jag vara lite social och umgås med mina vänner.
Riktiga vänner, inte datorn.

dröm sött, men ha verkligheten i bakhuvudet

Ja, jag vet, det är lågt att be
Men jag skiter i det

Någon mer som diggade Caroline af Ugglas låt?
Jag tycker i alla fall att den är underbar!
Så mycket känsla.
Och som hon sa:
Alla över fjorton känner igen sig i den,
Det stämmer, bombis.
Fast det är inte en låt man blir glad av.
Den får mig tvärtom osökt att tänka på en viss person...

Jag har haft en jätteskön helg.
Ganska busy, jämförelsevis med annars.
Jag har spenderat helgen med vänner och gjort saker jag gillar.
Fått en liten skymt av den glädje jag brukade känna.
Och så är det alltid när jag omges av folk.
Jag förtränger mina egentliga känslor.
Nej, fel av mig. Så är det inte alls.
Jag är, känner mig verkligen glad i folkmängder.
I skolan är det nog ingen som kan ana hur dåligt jag annars mår.
Och det är väldigt skönt att bara glömma, som jag gör.
Men sedan påminns jag om ensamheten.
Alltid. Jag trodde att det skulle gå över någon gång.
En väninna berättade att det hade tagit sex månader för henne.
Att komma över honom, alltså.
Då återstår bara fyra månader för mig...
Fast det känns som om jag aldrig riktigt kommer att komma över detta.
Det kändes alltid som om han var 'the one'.
Fast så kände tydligen inte han.
Och jag undrar om det är mitt utseende.
För vi är fortfarande vänner och han verkar ju tycka om mig,
Min personlighet.
Mitt utseende är det antagligen inte, han är inte så ytlig.
Men detta har fått mitt självförtroende att sjunka något fruktansvärt.
Så visst undrar jag.
Hans nya flickvän var skönheten själv.
Och mycket personlighet verkade hon inte ha.
Men vad vet jag...

Usch, och nu är jag galet desperat (?).
Egentligen, är jag desperat om jag längtar efter kärlek?
Det har väl varje människa rätt till?
Hm...
Ta mig samman!
Nu ska jag duscha av mig all ångest.
Och imorgon är en ny dag och då börjar mitt nya liv.
Mitt liv utan kärlek.
Men jag ska klara mig.

Vad är väl en bal på slottet...